Kerstin Hallert - En mycket lat kulturkritiker
Läste lite om lata journalister som vill synas och gärna klanka ner på saker de recenserar för att det ju anses finare att klaga än att uppskatta saker när man är journalist.
Snubblade över två roliga fall idag.
Fall ett handlar om Kerstin Hallert - journalist på Aftonbladet och Svensk damtidning som klagade på att ett visst program som skulle ställa frågor till folk hade för tråkiga frågor. "Fesljummet" var ordet hon använde. Problemet var bara att hon skrev recensionen innan programmet sänts. Hon sparkades av förklarliga skäl.
Kristian Lundberg gjorde även han samma tabbe. Kristians uppdrag var att recensera en bok som skulle släppts men aldrig kom att göra det på grund av författarinnans hade tidsbrist. Det hindrade dock inte Kristian som ansåg att boken var tråkig och förutsägbar. Lathet att skumma igenom en bok man ska recensera men att hela situationen hade kunnat undvikas om bara Kristian hade fått för sig att åtminstone titta på omslaget på boken. Då hade han nog snart upptäckt den inte existerade.
Denna extrema lättja i samband med tendenserna att högtravande klanka ner på andras arbete är så motsägande och ironiskt att det inte kan bli mer än hysteriskt roligt, om man orkar fundera lite över det.
Det finns hur mycket sånt här som är roligt på riktigt bara man letar, det finns verkligen överallt - inte bara i nutid utan även historiskt sett. Verkligheten överträffar dikten och framför allt... det är på riktigt, det speglar den riktiga världen. Varför envisas vi istället med att titta på Big Brother som pressar fram en skev världsbild med några stackare inlåst i ett hus då vi vill roas/bli upprörda?
Bonus: Visst ser det ut som att Kerstins mun inte ler även fast hon ler ju mer man tittar på den på bilden överst i inlägget?