Jag tror jag kan vara en sån där som stör sig på grannar.
Dock inte helt obefogat enligt mig. Jag har haft en del grannar i mina dagar och de flesta som väsnats har jag inte brytt mig om.
Det som stör mig är dock oljud som blir en del av ens vardag.
Som min rumsgranne som nynnade undermedvetet.
En entonig nynning. Som sakta gick upp och ner i tonart.
"nnnnnnnNNNNNNNnnnnnNNnnNNNNNnnnnnn.........nnnNNNN".
Sånt kan jag störa mig på, då det blir norm snarare än undantag.
Det jag strävar med just nu är grannens hund som är ett neurotiskt vrak och skäller. När den är hungrig, när den har tråkigt, när någon är i lägenheten och när någon inte är i lägenheten. Jag tror till och med jag vid flera tillfällen hört den tugga i sig mat medans den skäller.
VOFF! VOFF VOFF VOFF
VOFF! VOFF VOFF VOFF
VOFF! VOFF VOFF VOFF
...........VOFF!
...........VOFF?
VOFF!
YYYYYYL!
YYL!
YYYL...
..........
..........
..........
VOFF!
VOFF....
VOFF....
VOFF....
VOFF....
VOFF....
VOFF....
Osv osv. Det känns som att den enda anledningen hunden är tyst är för att den inte vill få strupkatarr. Dock har den blivit duktig på att optimera sina pauser så att den kan skälla maximalt mycket.
Jag undrar varför inte ägaren bryr sig. Vid det här laget måste gardinerna likt stenen som slipats slät av vattnet plus tiden men istället med hundens ljudvågor blivit nedslitna till bara limmet som håller i dem.
Sover aldrig hunden? Har de flera som byter av varandra? Är det någon speciellt framtagen ras som bara kan andas genom att skälla?
Det är frågor jag aldrig kommer får reda på eftersom jag är för feg för att klaga.