Rikards Blogg

 

Jag läste mina anteckningar från Under det rosa täcket av Nina Björk från då jag var 24. Det var mycket intressant att se hur det formade min frustration som då var något i stil med "arg kille som vill kunna diskutera jämställdhet men inte kan det på grund av stigmatiseringen" till så som jag känner idag där jag mer känner att jag vill kunna ta in vad alla säger, att kunna lyssna. Med ett undantag då.

VKM som vill påpeka att ingen lyssnar till dem gör sig ej besväret att skriva så klart då jag gjort det och det enda som görs då man gör det är att kontentan är "lyssna på mig då jag tar detta som feminismen också vill ordna, blåser upp det till en gigantisk fråga som är direkt kopplad till mig. Jag gör förresten ingenting för att förbättra detta så klart jag vill bara gnälla".

Bakgrund:
Jag blev ju intresserad av feminismen då det var väldigt lite på tapeten, ämnet hade blivit lite utbränt efter 2000-talets början.

Jag hade inte så många att diskutera med förutom internetforum alternativt människor som i likhet med vita kränkta män kopplade hela ämnet till sig själva, inte gjorde nånting åt det men som påpekade jag inte kunde förstå något vilket gjorde att jag kände att diskussionen alltid blev väldigt impotent och gnällig, ledde till att fingrar pekades och slutligen uppgivenhet istället för att vara positivt och ha framåtanda vilket också speglas i mina anteckningar. "Feminismen är på framåt, vi måste ha frammåtanda om något ska hända" är andemeningen i mycket jag skrivit vilket också åter igen visar på en frustration, denna frustration är viktig för jag tror det är den som gör att många antingen blir feminister eller tvärt om: känner de inte kan hantera den börda man känner att man måste ta på sig i samband med erkännandet av det patriarkala systemet och istället väljer att blunda.

Feminism handlar om att öppna ögonen för andras underordning. Jag tror vi alla haft en diskussion med en person som bara inte vill "se" att det ens kan finnas en möjlighet att något är ojämställt. Detta är oftast personer som redan har det kämpigt och som inte vill ha mer laster på sig, vilket ju är så som människor i mångt och mycket fungerar.

Anledningen Under det Rosa täcket var så viktigt för mig då jag satt i min fjällstuga och kunde lägga ner 8 timmar om dagen att läsa och fundera kring det jag läst var tre anledningar:
- Det visade att debatten absolut inte var färdig, att det fanns massor av frågor att ställa kring varför vi beter oss som vi gör.
- Den var skriven på ett inkluderande och neutralt sätt som fick mig att känna att jag visserligen var en del av ett system men att jag inte valt det och att ingen egentligen gjort det. För första gången kände jag jag fick vara med, fram tills denna bok hade jag alltid känt jag trumfats av att man var kvinna oavsett vad man sa(som många kränkta vit män kanske känner?)
- Det gjorde att jag kunde få känna att jag hade en feminism som var "min". Jag fick tycka saker som jag kunde utveckla och dela med andra. Nyckelordet är här dela - inte dela ut.

Jag försökte senare predika detta för vänner vilket visade sig vara ett misstag då man då valde att bara tolka feminismen från redan existerande principer.
Min frigörelse låg i att jag äntligen kunde börja lyssna på kvinnors historier om förtryck utan att känna att det var mitt fel, jag kunde äntligen börja lyssna.

Utifrån detta kunde jag sedan lägga till min egen världsbild, vara kritisk mot den och andra vilket på sikt också lett till många intressanta diskussioner och antagligen göra den mer heltäckande.

 

Vem är man, vem var man, varför tyckte man man skulle göra på ett visst sätt etc - så otroligt intressant - framförallt då man kan dela det med människor som haft andra upplevelser.

 

Diskutera med vita kränkta män men inte för mycket och absolut inte på internet. Det är oftast slöseri på energi du kan lägga på att påverka på riktigt.

 

Under det rosa täcket är en bra bok och du borde läsa den.