När man är kille och inte kan något om bilar och sport så är det en rätt stor del manlig gemenskap man går miste om. Jag tror åtminstone några av mina vänner känner igen sig i det här.
Jag kan ingenting om bilar och är inte intresserad för fem öre. En bra "conversationstarter" då man åker bil med en annan kille är ju att man pratar lite om bilen som sagda kille äger. Då kan killen känna sig lite stolt över sin bil medan man själv har ett bra ämne att småprata om.
Man kan prata om vilken modell det är på bilen, hur länge den ägts, om någonting är tillagt eller borttaget och varför det är bättre. Samtalet kommer igång och man har tagit första steget i vad som kallas "male bonding". Killar måste ju ha ett eget ord för när vi lär känna varandra eftersom känslor och att närma sig andra människor i annat syfte än fortplantning inte ligger i mannens natur. Vi pratar ju helst inte och hugger hellre ved istället och dricker öl.
Det här inlägget handlar dock om fenomenet att vissa killar tycker om att sladda om tillfälle ges. Alla har säkert varit med om det i någon mån.
Exempel:
Johan och Börje är ute och samåker efter jobbet. Det känns lite knepigt och konversationen kommer inte riktigt igång eftersom de bara känt varandra genom jobbet i två veckor. Johan är tjugo år yngre än Börje så en viss generationsklyfta finns också. Båda är dock helt vanliga heteronorma killar med allt som kommer där till. På kvällen är parkeringen tom och det är väldigt halt. Perfekt tillfälle, Johan gasar till och sladdar i cirka 20 meter till höger, vänster och sedan höger igen. Jävlar vad halt det är tycker Börje, fy fan alltså och skrockar. Johan tycker likadant, Börje berättar om en gång då han fick sladd i en korsning och nästan körde in i en skylt förra veckan. Johan kan relatera och drar egna exempel.
Bam - samtalet är igång!
Men det fungerar inte på mig, för jag kan ju inget om bilar och är inte speciellt intresserad. Det är lite som att berätta för mig att man förra veckan lyckades knyppla 230 meter istället för de vanliga 210 metrarna. Jag har inga ramar och inget direkt intresse. Jag förstår personen gjort något som i andra sammanhang skulle kunna pratas om men jag kan inte "uppskatta" det till fullo medan andra knypplare kanske tappat hakan. Jag vill ju gärna samtala och vara trevlig mot människor men det blir bara knepigt. Det är allmänt vedertaget att de flesta killar tycker sånt är kul och man glömmer lätt att inte alla killar har samma intresse om man nu tillhör den större representerade gruppen.
Och att lära sig saker man inte är intresserad av bara för att man ska kunna "hänga med" då väl en situation kan uppstå känns också lite knepigt. Jag har klarat mig rätt bra hittills med att tidigt under fotbollsmatcher proklamera jag inte kan något om fotboll/spelarna/reglerna osv och att om någon bara säger vilket lag jag ska heja på och när folk gör mål så kommer jag att hänga med hjälpligt åtminstone
Hur som helst:
Jag fick skjuts av en praktikant på jobbet för två veckor sedan och just detta inträffade. Han sladdade cirka 30 meter och jag märkte direkt liksom det "fanns något i luften" eftersom han flinade och tittade på mig. Jag förväntades säga eller tycka något, kanske om att han hade en fin bil eller att han var duktig på att sladda (jag kan ju inget om sånt). I såna lägen gäller det att agera snabbt så det inte känns forcerat.
Eftersom jag inte kom på något bättre på så kort tid så körde jag med ett wild card och sa "Whiiiiii!" under de sista femton metrarna. Sen sa vi inget mer på hela bilfärden hem.
Någon fler som känner igen sig i det här?
det här är ingen könsfråga, du måste utgöra någon ynka promille av befolkningen som inte tycker det är en skön känsla att känna g-krafter =)